För första gången på tre och ett halvt år kan jag säga att jag mår bra och faktiskt mena det!

Jag började spela hockey i AIK när jag var 7 år gammal. Efter några år flyttade jag över till flicklaget i samma klubb och vi hade stor framgång under den tiden med tränare som har betytt mycket och spelare som jag spelat tillsammans med under en väldigt lång tid. När jag var 15 år fick jag chansen att kliva upp i damlaget och började spela i den svenska toppligan. I 9 år spelade jag för AIK i högsta serien i Sverige, och under de åren fick jag äran att vara kapten vid två separata tillfällen. Första gången gick vi igenom en generationsväxling där många av de äldsta och mest rutinerade spelarna slutade eller valde att fortsätta i annan klubb. Det andra tillfället var året då jag fick min andra hjärnskakning som avslutade min karriär, vilket inte gjorde det lättare.

Jag har spelat för både U-18 landslaget, med en bronsmedalj i VM 2010 i Chicago som bästa minne, och för Damkronorna. Jag ingick i truppen under två senior VM, 2013 och 2015, där de senaste spelades i Malmö vilket var en häftig upplevelse att få spela framför en hemmapublik.

Min tränarkarriär började precis efter att jag blev skadad. Efter att hela sommaren hade gått och jag fortfarande inte mådde något bättre, kom jag fram till beslutet att jag inte kunde fortsätta längre så blev jag frågad av den dåvarande huvudcoachen (som troligtvis hade insett betydligt fortare än jag att jag inte skulle spela mer) i laget jag spelade i att gå bredvid henne som assisterande tränare och jag började i stort sätt direkt. I tre år var jag assisterande tränare i AIK och det har varit väldigt roligt och intressant att se och göra allting från en annan vinkel. Ledarskap delen är något jag alltid har gillat och att få chansen att direkt bli tränare på högsta nivån har varit väldigt givande och jag tror definitivt att det är något jag kommer göra i framtiden också.

Jag är väldigt stolt över min karriär och det faktum att jag har kunnat göra allt i en och samma klubb. Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat och det här laget betyder väldigt mycket för mig!

Hockey har betytt och betyder fortfarande väldigt mycket för mig. Jag har växt upp med att spela hockey och det blir en stor det av din identitet. Eftersom jag bara har spelat för en enda klubb i min karriär så är det en stor del av mitt hjärta och ishockey har blivit mer än bara en idrott. Jag har spenderat 20 år i samma ishall och många av mina närmsta vänner och lagkamrater har även dem varit där under en väldigt lång tid vilket har gjort att vi faktiskt har vuxit upp tillsammans och varit igenom mycket ihop.

Hockeyn har givit mig ett ställe att vara på, något att tillhöra. Ett ställe där jag alltid har känt mig bekväm och kunnat vara mig själv vilket inte alltid har varit fallet utanför rinken så som i skolan och liknande i yngre åldrar. Framförallt har jag fått vara kring människor som älskar samma sak som jag, som vill samma sak som jag och som är villiga att jobba häcken av sig för att vara det absolut bästa laget i slutet av säsongen.

 

Hjärnskakningsresan

När det kommer till hjärnskakningar så har jag haft två stycken som jag vet om som har varit de två stora under min karriär. Efter den första hjärnskakningen hade jag en 9 månaders lång rehab-period innan jag kunde börja spela igen. Den skadan uppkom i december 2013 och jag var iväg med landslaget på en 4-nations turnering. Det var min första turnering tillbaka i laget den säsongen efter VM-turneringen säsongen innan och OS i Sochi, som skulle spelas i februari, närmade sig så jag hade mycket att spela för och bevisa.

Vi hade en träningsmatch mot ett lokalt pojklag i Sverige där vi skulle spela turneringen några dagar senare. Jag vet att pucken inte var runt mig och jag skulle göra en sväng ut mot sargen när jag plötsligt fick en crosschecking i ryggen och flög in i sargen med huvudet först. Det var en smäll som jag inte var beredd på men direkt efteråt tyckte jag att jag kände mig okej och slutförde matchen som vanligt. Efter att matchen var färdigspelad började huvudvärk att komma men dagen efter kändes det bättre och vi hade en lättare isträning på morgonen. Men efter det så blev allting värre och värre under några dagar och det var något som jag aldrig hade upplevt tidigare och också bland det absolut värsta.

Den andra hjärnskakningen, och den som tillslut avslutade min spelarkarriär, fick jag nästan på veckan två år efter den första. I december 2015. Vi hade hemmamatch med AIK och jag fastnade med en spelare och vi båda hamnade på isen men jag hade fortfarande pucken med mig. Jag passade iväg pucken till en av mina backar och när jag är på väg att ställa mig upp igen blir jag knockad ner igen av en annan spelare som kom åkande bakifrån. Jag kände direkt hur all hennes fart och vikt träffade mig i bakhuvudet och genast kom samma huvudvärk som jag hade haft förut tillbaka och jag tog mig till båset för att byta.

Jag tror att perioden slutade efter det här men jag är inte säker. Men jag kommer ihåg hur jag satt i omklädningsrummet i pausen och allting kändes väldigt off och fel. Jag började bli illamående vilket jag aldrig hade blivit under första skadan men jag sa det inte till någon. Jag började det första bytet av den andra perioden men det håll inte särskilt länge, jag kommer inte ihåg själva bytet men när jag kom av isen gick jag längst bort i båset och det kändes som att jag skulle spy, men det gick inte. Allting snurrade runt om mig och allt kändes väldigt fel. Min materialare som stod på bänken bredvid mig sa till mig: ”Lisa det är mer värt att avbryta den här matchen än att spela klart och sen inte kunna vara med på två veckor”. Han hade rätt, jag spelade inte mer den matchen men jag spelade heller aldrig en match igen efter det.

 

Livet med hjärnskakning

 Mina hjärnskakningar har påverkat mitt liv på flera olika sätt. Det tvingade mig inte bara att behöva sluta spela hockey, det har vänt mitt liv upp och ned även utanför rinken. Jag gick från att jobba två deltidsjobb + spela hockey till att ligga på soffan vecka efter vecka. Jag hade en plan att börja plugga igen, den här gången till lärare, men på grund av hjärnskakningen så gick det inte. En sådan här skada tar också bort en stor del av ditt sociala liv, du kan inte göra saker som du är van att kunna göra. Jag spenderade i stort sätt all min tid hemma och ensam men försökte ändå ta mig ned till ishallen så mycket som möjligt för att träffa mina lagkamrater och få något slags socialt umgänge.

Efter ett tag av att inte kunna jobba och ha en lägenhet att betala mm så började min ekonomi ta stryk. Jag behövde då ta beslutet att hyra ut lägenheten och flytta hem till min mamma igen. Som tur var så kunde hon hjälpa till och se till att den möjligheten fanns där för mig, och i det stadiet av skadan vad det väldigt skönt att ha familjen nära och runt om mig. Men det var ett stort steg att ta, för att 24 års ålder vill du inte riktigt flytta tillbaka hem, det kändes lite som att ta ett steg tillbaka i livet. Med det räddade min situation jag var i och jag kan inte tacka mina föräldrar och familj nog för all den hjälp och stöd jag har fått från dem under de här åren. Jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer kunna ge det tillbaka till dem.

Det absolut värsta men en hjärnskakning är ovissheten. Att inte veta någonting. Du har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta att bli bättre och läkarna kan faktiskt inte göra särskilt mycket åt det heller. Om du bryter något så får du ett gips i några veckor, alla ser att du är skadad, du kan träna under tiden och sen är du good to go igen. Med en hjärnskakning kan ingen se att du är skadad, allting är baserat hur du själv känner dig och tester kan inte visa hur du faktiskt mår. Du kan inte göra någonting under tiden, allt du kan göra är att vila (som för övrigt är det ord jag minst gillar efter de här åren) och hoppas på det bästa. Det är den sorgsna sanningen om det.

Absolut, du kan gå till specialister och försöka bli bättre snabbare, och det kan hjälpa somliga, men långt från allihop. Min åsikt är att hjärnskakning är den ensammaste skadan du kan ha. Det är bara du och din hjärna som har en konstant fight dag efter dag. Om någon kommer upp till mig och frågar hur jag mår kan jag lätt säga att allt är bra och de kommer att tro mig för de kan inte se på mig att någonting är fel. Om jag var i ett rum med personer som inte visste något om min hjärnskakning skulle ingen någonsin gissa att jag hade det, för det syns inte, och jag kan fejka det tills jag kommer hem. Sen att jag sedan behöver ligga i ett mörkt och tyst rum i några dagar, det är det inte heller någon som kommer se eller veta något om.

Det är faktiskt väldigt få personer i mitt liv som på riktigt vet hur illa hela den här skadan har varit och alla svårigheter som jag har haft. De som står mig allra närmast vet, men en hjärnskakning är en väldigt svår sak att beskriva och svårt att prata om för att det är så komplext. Det är också därför jag tycker att hjärnskakningar är den mest ensamma skadan du kan ha.

 

Livet efteråt

 Jag har provat allting för att bli bättre och ingenting har riktigt fungerat för mig. Jag har gått till sjukgymnast (som var min ventil under 2,5 år och den som jag litade på och pratade mest med under allt det här), testat osteopati, gått till naprapater, testat nålar, jobbat på min nacke och käke och har gjort koller på ögonen. Jag har fått glasögon som ska ta bort reflektioner och underlätta för ögonen, jag har testat antidepressiva tabletter som ska hjälpa nerver att slappna av, jag har boxat (!?) för att försöka vänja huvudet vid stötar, jag har testat yoga, you name it. Jag har testat mycket och pratat med väldigt många olika personer som alla vill vara den som lyckas hjälpa. Vissa som dessutom lovade att jag skulle bli bra efter någon månad med dennes hjälp men som jag redan där och då visste inte hade en jävla aning om hur det låg till. Men jag testade mycket olika saker bara för att försöka göra någonting åt det och för att känna att jag har gjort precis allt jag kan för att ge mig själv möjligheten att bli bättre. Men i slutändan har det handlat om tid, med tiden har det blivit bättre. Extremt långsamt, men det har blivit bättre. Jag brukar förklara det som att om jag ser tillbaka ett år i tiden, då kan jag se och känna skillnad. Men inte kortare tid än så. Men det tar jag alla dagar i veckan, all liten förbättring jag kan få och med tiden har jag också lärt mig att jag inte kan stressa fram något och det är ingen idé att bli frustrerad för då kommer jag bara göra det ännu svårare för mig själv.

En stor del utav förbättringen är också att jag har lärt mig att leva med mycket av problemen jag har. Jag vet att jag måste planera mina dagar mycket mer noga än jag behövde göra tidigare och jag har lärt mig vart mina gränser går. Ibland är de gränserna olika beroende på om jag har en bre eller en dålig dag, men jag har lärt mig hur jag ska hantera det för det mesta. Så om det är min hjärna som har blivit bättre eller om det är jag som har lärt mig hantera allt bättre vet jag inte helt säkert, men jag tror definitivt att de två sakerna går hand i hand och att det är mycket utav båda delarna.

Just nu, för första gången på tre och ett halvt år kan jag säga att jag mår bra och faktiskt mena det. Det har varit en lång väg, men det är första gången på länge som jag äntligen känner mig som en någorlunda normal person igen. Jag kan göra saker jag vill utan att behöva oroa mig för hur jag kommer att må dagen efter eller till och med veckan efter. Med saker menar jag inte några galna aktiviteter, mer bara att kunna ha en normal middag med mina vänner eller kunna coacha en match utan att behöva åka hem direkt efter och lägga mig ned och vila. I skrivande stund har jag dessutom kunnat börja jobba igen, vilket var något som jag har sett fram emot men också varit nervös över för att jag inte har vetat hur huvudet skulle reagera. Men det har gått över förväntan och det har gjort mig ännu säkrare och starkare. Att äntligen kunna se framåt och börja planera lite framtid är ett stort steg och något jag har längtat efter att kunna göra.

Efter att ha läst det här, och förhoppningsvis andras historier också hoppas jag att ämnet om hjärnskakningar kan handla om mer än bara den fula tacklingen som orsakade skadan eller hur lång avstängning någon borde få. Vad diskussionen borde handla om är de som drabbas av hjärnskakningen och hur det faktiskt kan påverka livet, hur de mår och deras problem. Det borde handla mer om hur man ska hjälpa de här spelarna. Spelare på toppnivå men lika väl de spelare som inte spelar på högsta nivån och som inte har någon hjälp direkt efter att en hjärnskakning har uppkommit. Vad ska de göra? Hur ska de hantera det?

Det finns så mycket att prata om när det kommer till hjärnskakningar och det är en väldigt svår skada. Det ska inte finnas någon skam att prata om det. Det ska inte kännas pinsamt att säga att man har råkat ut för en hjärnskakning, för tro mig, det tycker jag fortfarande att det kan vara och jag tror inte att jag är ensam om det. Jag kan lova att alla som har haft en hjärnskakning inte önskar någon annan den känslan och det är inget man bara hittar på att man har. Det jag hoppas på och vill är att allt det här kan öppna upp fler ögon för problemen med hjärnskakningar och få folk att prata om det ännu mer och på rätt sätt med rätt fokus. Och är du någon som precis har blivit skadad eller dras med sviter från en hjärnskakning, kom ihåg att du är långt ifrån ensam och att det finns många som förstår precis hur du känner och vad du går igenom!

Recent Posts See All Posts

Log in with your credentials

Forgot your details?