Det beslutet, det är det enda jag ångrar i min karriär..(del 3 av 3)

MIN RESA

Av Nicklas Grossmann

Då var det dags för ett nytt kapitel. Samma liga men ett nytt lag. Och ett nytt klimat, alla andades verkligen hockey i Philadelphia. I Dallas finns det andra idrotter men man kände verkligen att här var det hockey som gällde. Det var en häftig mentalitet och blev en nytändning för mig. Jag hade stått stilla i utvecklingen ett tag och gjort det jag var bra på men fastnat.

Arton timmar efter att jag landat var det dags för match. Det var bara att trycka ner gaspedalen och köra på, adrenalinet var högt och jag gjorde allt jag kunde. Jag var extremt taggad på hockeyn och tiden här blev peaken i min karriär. Jag körde klart första säsongen där men säsongen efter blev det lockout. Det är alltid tråkigt när det händer. Man vet inte riktigt vad man skulle göra och vi visste att det kunde dra ut på tiden. Jag själv åkte fram och tillbaka mellan Sverige och USA under tiden. Vi hade inga träningar, allt skedde bakom stängda dörrar så vi var väl tio killar som körde tillsammans.

När jag var hemma i Sverige bestämde jag mig för att spela några matcher med Södertälje. Jag har redan berättat om betydelsen för mig när NHL-stjärnorna kom hem när jag var en ung grabb under den tidigare lockouten. Nu var det helt plötsligt jag som skulle tillbaka ”hem”. Södertälje kunde inte täcka min försäkring så det slutade med att jag betalade för att få spela matcher, fyra stycken på tre veckor. Utöver att få matchträning betydde det väldigt mycket för mig att få dra på mig Södertäljetröjan ännu en gång och få spela framför fansen. Den uppskattningen som jag fick, det var häftigt. Men sen löste sig problemen och NHL-säsongen drog igång igen så då var det bara att packa ihop och åka över.

Men lockouten bidrog även med något positivt. Det var under det året som jag hade tiden att vara lite på stan och där stötte jag på min nuvarande fru. Hade det inte varit för lockouten kanske inte tiden hade funnits till det, så på ett sätt är jag tacksam.

Vi spelade klart de resterande 30 matcherna av säsongen och jag hade även två till bra säsonger i Philadelphia. Det var en fantastisk organisation som var väldigt mån om sina spelare och deras familjer. Jag hade hoppats att få vara kvar där men mitt kontrakt gick ut och jag visste att jag var på tradingtapeten. Vi diskuterade olika lag och sen kom Arizona upp i snacket, ett lag som var i en ombyggnadsfas och ville få in någon med erfarenhet. Samtidigt var Dave Tippett tränare där, som jag tidigare haft i Dallas, vilket påverkade mig. Går man till ett lag med en ny tränare vet man aldrig hur det blir, du kanske inte får spela eller krockar med honom. Det blev en säkerhet för mig, Tippett visste hur han kunde använda mig och vad jag var bra på. Så det blev Arizona. Det beslutet, det är det enda jag ångrar i min karriär.

NHL är resultatbaserat. Marginalen mellan en stor succé och en katastrof är inte stor. Vi låg högt upp hela säsongen men sen tappade vi i slutet och missade slutspel. Det gjordes stora förändringar i laget efter det och jag blev en av dem. Det blev bara ett år i Arizona. Hade jag gått till ett lag som var bättre, ett lag som tampades om högsta placeringarna, då kanske jag hade förlängt karriären. På ett sätt ångrar jag det. Men trots det är jag väldigt glad för min tid där, det är en proffsig organisation och jag trivdes väldigt bra. Och samtidigt födde vi vår dotter i Arizona, det gör att det alltid kommer vara speciellt för oss.

Sen drog berg och dalbanan igång. Jag hade det ganska tufft i slutet av säsongen i Arizona men tänkte ändå att jag skulle vara lite het på marknaden. Men sommaren gick och inget dök upp, det märktes tydligt att NHL hade förändrats. Istället för det här ”Old School Hockey” med fysiskt spel och en massa fighter till snabbare spel med hårdare utvisningar. Även medelåldern förändrades. Jag har nämnt det tidigare i till exempel hockeyallsvenskan, att medelåldern sjönk. Nu var det samma i NHL; istället för att medelåldern var upp mot 29-30 blev det 24-25 år.

”It’s a young mans game”.

Jag var inte så modern i mitt spel och visste att det skulle bli tufft. Agenterna fick verkligen jobba för pengarna under den här perioden och till slut fick jag en chans. I Calgary fanns Glenn Gulutzan och Paul Jerrard – två av tränarna jag hade i Iowa. Jag fick ett try-out kontrakt och det var väl det som fanns, eller att vänta ut tills ett lag hade tillräckligt med skador för att ta in mig. Jag valde att testa Calgary och åkte dit tidigt för training camp. Jag fick många frågor under intervjuer ifall jag var nervös, men jag sa alltid samma sak: ”Jag har inget att förlora utan varje dag är en bonusdag för min karriär. Jag får göra det jag älskar och försöka slå mig in i ett NHL-lag, vad mer kan man begära?” Det slutade med att jag spelade till mig ett kontrakt och tyckte det var hur kul som helst att visa att man fortfarande håller för spel.

Men det blev inte så många matcher, jag var en utfyllnadsspelare och hade endast spelat några få under de första 25. Vi satt där med vår sex månader gamla dotter, hittade ett hus och flyttade in. Sen fixade vi allt och så fort vi hade hängt in sista galgen blev jag inkallad på GM:ens kontor. Jag skulle bli uppsatt på Waivers. Det innebar att lagen hade 24 timmar på sig att plocka mig – annars skulle jag bli nedskickad till AHL. Det kändes som att jag aldrig fick chansen, men som jag nämnt tidigare, det är en business. Det var bara att gilla läget.

Ingen tog mig under de 24 timmarna och då fick vi ta ett beslut. Jag hade kunnat lyfta på hatten och spela AHL för en NHL-lön men jag tog beslutet att bryta kontraktet. Vi var en familj nu och det hade blivit för flängigt för dem att flytta igen. Då fick vi kolla på andra alternativ.

Då visste jag att jag hade spelat min sista NHL-match.

Jag hade erbjudanden från KHL men pengarna lockade inte, det var inte optimalt för min familj. Jag ville tillbaka till Sverige och testa på Elitseriespelet, se hur det passade mig. Tom Wandell och jag hade fortfarande kontakt och han spelade i Örebro då. Det blev nästa utmaning för mig och jag trivdes kanon. Rolig erfarenhet i en bra stad, fansen var grymma och även om det blev en kort sväng kände jag verkligen att de tog hand om oss. Det tog lite tid att komma igång i spelet, lite annorlunda och mer strukturerat. Men jag trivdes verkligen.

Tanken har alltid varit att jag skulle komma tillbaka till Södertälje och det var dags efter den säsongen. Jag ville alltid tillbaka för att få avsluta där jag började. Jag kände mig färdig med allt flyttande och skrev ett treårskontrakt med Södertälje. Ett nytt lugn infann sig i mig, jag var nära familj, vänner, klasskompisar och kände att jag kommer vara här länge. Jag tror att många känner att de vill tillbaka hem för att få ge tillbaka till klubben som gett en så mycket, det fick jag göra.

Och där slöts cirkeln.

Photo by Eric Hartline-USA TODAY Sports

Recent Posts See All Posts

Log in with your credentials

Forgot your details?