Men allt var inte enkelt. Utan helt tvärt om… (del 2 av 3)

Photo by Jamie Sabau/Getty Images

MIN RESA

Av Nicklas Grossmann

”Dallas har skickat ett kontraktförslag och du har två timmar på dig att bestämma dig.”

Där satt man i halvmondering och skulle fatta ett livsförändrande beslut. Där och då var det tur att jag hade två personer på plats som betytt mycket för mig, min pappa samt vår sportchef Mats Hallin. Mats tog mig åt sidan och sa att ”nu får du skriva på det här kontraktet och åka över, annars kommer du ångra dig hela livet…” Det hade varit så enkelt för Mats att vilja ha kvar mig för lagets bästa, men istället gav han mig den pushen jag behövde och jag har verkligen honom att tacka. Så jag skrev på ett rookiekontrakt (tre år), sprang in i bowlinghallen och fick faxa det.

Sen gick jag tillbaka in i omklädningsrummet med vetskapen om att jag skulle över till Nordamerika så fort vi åkt tillbaka hem. Det är små marginaler i livet och många vägskäl men där valde man en som verkligen gjorde att karriären tog fart. Så vi åkte hem, jag packade ihop och sen var det dags för nästa steg. Jag åkte över till Dallas för trainingcamp; det var spelare från laget, draftpicks och inbjudna free agents som krigade om de få platserna som fanns. Jag hade redan ställt mig in på AHL så för mig var det bara att åka dit, få erfarenhet och köra så hårt jag kunde. Men det var nästan helt overkligt. Att sitta där och byta om i samma omklädningsrum som spelare man haft på hockeykort. Overkligt. För mig var det ovärderligt att vara där.

Men som jag visste skickades jag ner till AHL för att utvecklas. Där hade jag mina roligaste år. Vi var ett helt gäng med unga killar utan familjer som umgicks; bland annat Loui Eriksson och Joel Lundqvist. Det var mycket nytt som livsstilen, karriären och kulturen som tog ett tag att vänja sig vid. Sen även att acklimatisera sig till en mindre rink och spelet, men det passade ändå mig. Samtidigt visste man alltid att det vara bara ett telefonsamtal så kunde man bli uppkallad. Det är motivation om något.

Men allt var inte enkelt. Utan helt tvärtom vid tillfällen. Vi hade Dave Allison som tränare under första året och han hade bestämt sig: vi skulle få det tufft. Han var på mig dagligen och mitt självförtroende blev bara sämre, inget stämde och jag kunde inte prestera. Sen skadade jag axeln. Det fanns tider när jag pratade med min pappa och sa att: ”det kanske inte är värt det”. Men efter min rehab hade jag två val: Att gräva ner mig och skita i det eller att visa att jag klarar det här. Jag valde alternativ två. Jag började känna att spelet stämde och det gick bra för mig. Då kallade Allison in mig på kontoret efter en match.

”Du är redo nu. Du klarade testet.”

Han hade inte brytt sig om hur jag spelade. Det var viktigare att se om jag hade psyket för det. Och det hade jag. Jag klarade hans test, ett väldigt tufft test kan man tycka, när man mådde dåligt i flera månader. Jag såg tyvärr spelare brytas ner av det, men det var hans coaching strategi och det accepterades där. Efter det blev han världens skönaste coach. Samtidigt gjorde det mig starkare. Jag hade känslan av att jag kunde göra vad som helst för att jag hade gått igenom hans helvete i fem månader.

Under min andra säsong blev Dallas klara för slutspel tidigt och då kallades ett gäng upp för att testa på NHL. Jag minns första matchen som att det var igår, vi mötte Minnesota och jag bytte om bredvid Mike Modano. Vi bytte om och jag var otroligt nervös, då vänder han sig om och frågar:

”You nervous kid?”

”Yes…”

Då skrattade han till och sa: ”It’s only a game.”

Det tog honom sex sekunder att säga det. Och det gjorde hela min kväll. Bara sådana småsaker som alltid finns i huvudet ger den extra pushen som behövs. Matchen drog igång, jag minns att jag gjorde bort mig vid ett tillfälle och Marty Turco fick göra en kanonräddning. Vid nästa tekning kom han fram och sa ”We got your back kid.” Då kunde man slappna av lite.

Nästa säsong började i AHL igen och jag hade ställt mig in på att det fick ta den tiden det tog. Då hade Dallas även fått dit Mattias Nordström, en spelartyp som är väldigt lik mig själv. Säsongen började men bara efter ett tag kom det där samtalet man alltid väntar på.

Dallas hade drabbats av skador och jag kallades upp. Det var just Mattias Nordström som hade skadat sig och jag nämnde tidigare att vår spelstil var väldigt lik så de ansåg att jag passade in. Jag åkte direkt till Dallas och spelade flera matcher, men sen kom han tillbaka och då kände jag att jag skulle åka ner igen.

Men i samma veva skadade sig en till back och jag fick vara kvar. Sen hade jag gjort det så bra att de inte kunde skicka ner mig. Det är alltid oturligt när någon skadar sig, men för mig blev det min väg in. Jag tog helt enkelt chansen när den gavs. Sen var det dags att etablera sig vilket jag gjorde säsongen efter, fick en ordinarie tröja och fick chansen från starten av säsongen. Det året gjorde jag så pass bra ifrån mig att jag kände att det kunde finnas en möjlighet för spel med Tre Kronor. Redan då var landslagsledningen bra på att hålla kontakten med oss som var över och när vi missade slutspel hade jag spelat till mig en plats. VM spelades i Bern det året och det var en riktig folkfest. Vi lyckades även vinna brons och det är ett riktigt häftigt minne.

Efter sommaren 2011 åkte jag över till Dallas igen och förberedelserna för en ny säsong var igång. Jag trivdes verkligen i Dallas, det var många unga killar och man skapade sig ett liv där. Tom Wandell kom även in i laget och vi blev rumskamrater sen, det var underbart. En spelare som man spelat med i unga år som nu fanns i samma NHL-organisation, man hade alltid varandra som ett stöd.

Vi hade en rutin på matchdagar. Morgonvärmning och lunch innan vi gick till våra rum och vilade. Efter det bytte båda om och vi möttes i kostym i köket för mellanmål. Tills en dag när hela min värld vändes upp och ner. Det var ungefär en halvtimma tills vi skulle åka när telefonen ringde.  Jag hade blivit tradead.

”Tråkiga nyheter, vi har valt att tradea bort dig. Ditt flyg går om tre timmar, lycka till.”

Det är en business. Så är det. Man är aldrig säker utan det finns alltid en risk att det sker. Det var bara att infinna sig i det men man känner sig ganska tom direkt efter. Tills telefonen ringer igen och det är GM:en i det nya laget. För min del var det Philadelphia Flyers och Paul Holmgren som berättade att de verkligen ville ha mig. Så då var det bara att packa ihop och säga hejdå till den trygga punkt man haft de senaste åren för något nytt.

Där fick jag lära mig. Det är verkligen en business.

Recent Posts See All Posts

Log in with your credentials

Forgot your details?