Inomhussäsongen avklarad

Inomhussäsongen är kort och intensiv, och det var den i år också. I fjol blev det två tävlingar och i år blev det tre. Lite färre än jag hoppades, men ändå slutade den här säsongen på ett bra sätt. Träningen hade gått riktigt bra under vintern, och mitt mål var att kvalificera mig till inomhus-EM i Glasgow i mars. Det gick emellertid inte, men det var inte jättelångt ifrån. Alla förberedelser inför säsongen hade gått bra, men de sista dagarna på träningslägret på Teneriffa fick jag influensa, och när jag kom hem drabbades jag av magsjuka. Vips, så var tio dagars träning borta och en planerad tävling fick stryka på foten. Ingen katastrof, men inte optimalt för en säsong som sträcker sig över en månad. Sommarsäsongen, som en jämförelse, är oftast över tre.

En av höjdpunkterna under inomhussäsongen var SM, som avgjordes i Norrköping i mitten av februari. Med två tävlingar gjorda helgerna innan och med en stigande formkurva kände jag mig trygg i att jag skulle göra årets (hittills) bästa lopp under mästerskapet. Konkurrensen var hård med fyra svenskar som sprungit 6,75 eller bättre, vilket gjorde att det inte fanns mycket att spara på. Efter ett komfortabelt försökslopp blev det lite mer ös i semifinalen där jag putsade jag årsbästat med fyra hundradelar. Därmed var jag klar för ytterligare en SM-final, och vilken gång i ordningen det var har jag faktiskt tappat räkningen på, men minst den tionde. Laddad för finalen gjorde jag ytterligare ett bra lopp och hyvlade av ytterligare två hundradelar på årsbästat. 

Inför mästerskapet var jag rankad femma, men i sprint är ingenting avgjort på förhand. I finalen gjorde jag ett starkt lopp, och när jag fällde mig över mållinjen såg jag att jag var uppe och slogs om en bronsmedalj. Efter någon minuts väntan stod det klart att jag blev fyra, slagen med endast en hundradel. Direkt blev jag såklart besviken. En medalj hade betytt mycket för mig, men med lite distans till det så värderar jag det lite annorlunda. Att jag kan vara med och slåss om medaljer tycker jag är riktigt häftigt, och trots allt blev slutresultatet bättre än vad rankingen visade innan. Med en liten annan resa in i säsongen, utan sjukdom, tror jag såklart att jag hade kunnat springa ännu snabbare och även kunnat kvalificera mig till EM. Men sjukdomar och andra störningar är en del av en idrottskarriär, det gäller att försöka hantera dem så bra som möjligt.

Dock tycker jag att inomhussäsongen visade på mycket positiva saker. Den bekräftade att min fysiska form är mycket bra och att tekniken i acceleration och toppfart ligger helt rätt. Just tekniken i toppfartslöpningen är något jag har försökt jobba mycket med under vintern och frukten av det kommer jag inte se riktigt förrän i sommaren. Men helt klart är att det är ett steg bättre än vad det var under förra året.  

Eftersom det inte blev något EM blev SM den sista tävlingen för vintern. Denna vecka har jag unnat mig helvila, och nästa vecka kommer att bestå av lite lättare träning innan vi drar igång mot våren. Helt klart gav SM mig energi och motivation för att träna hårt under våren!

Recent Posts See All Posts

Log in with your credentials

Forgot your details?